Nu på kvällen (ja faktiskt vid halv 7!) ringde en socialsekreterare till oss.

Vi har ju nu i sommar blivit utredda om vi skulle vara lämpliga som stöd/kontaktfamilj åt något barn som behöver få komma till en annan familj nån helg i månaden. Vi vill helst ta oss ann ett barn med någon/några funktionsnedsättningar gärna inom autism spektrat eller liknande.

Iaf så var vi helt klart godkända och de hade redan ett barn som de gärna ville att vi skulle ta oss ann!

Blev lite glad då! De har vart här på hembesök i vår lägenhet, gemensamma intervjuer och sen har de intervjuat mig och gubben enskilt i olika rum i flera timmar! Då de gått igenom allt från ens barndom till vilken inställning man har till alkohol och droger, hur vi skulle göra om vi ev. skulle misstänka att barnet är utsatt för misshandel/sex övergrepp, hur vi reder ut våra ev. bråk mm mm.

Rätt skoj att få sitta och babbla på om sig själv och sina egna värderingar i flera timmar  

Så det känns skönt att vi klarade av allt som socialtjänsten kräver!

Men jag berättade för hon som ringde att vi tar det lugnt ett tag nu efter svärfars bortgång och hon hade full förståelse och beklagade sorgen så mycket.

Mitt blodsocker ligger faktiskt rätt bra, lite konstigt då stress och känslomässiga tragedier kan stressa upp ens blodsocker.

Men har kommit på varför det ligger så bra som det gör nu. Jag har ju helt slutat att ta mina kortison tabletter som jag har ätit mot min lungsjukdom sen lite mer än 2 år tillbaka! Kortisonet har ju en negativ inverkan på ens diabetes och höjjer blodsockret. Är så skönt att slippa ta dom tabletterna nå mer.

Kommer ihåg att jag skickade ett sms till svärfar efter jag hade vart på lungmottagningen nu för 2 veckor sen och fått reda på att jag skulle helt sätta ut kortisonet. Jag skrev att jag skulle fira med muffins som jag hade gjort dagen innan. Han skrev tillbaka att han tyckte jag skulle fira med att äta 2 stycken   

Sån var han, skämtsam och glad!

En annan sak som jag nästan får panik över när jag har insett hur jävla fort ens liv kan ändras eller ta slut är barn..

Jag och gubben min vill ju ha barn men jag äter ju fortfarande cellgifterna för min lungsjukdom och då får man inte försöka skaffa barn på minst 1 år efter man har slutat ta dom eftersom risken för missbildningar är så stora.

Jag får panik över det!! Jag vill skaffa barn nu!! Inte om flera år!

Vem vet vad som har hänt en om flera år? Jag har haft min diabetes i över 26 år nu. Inga komplikationer än (ok, fick en pytteliten fläck på ena ögat som försvann fort av sig själv) Så vem vet om några år? Jag hoppas verkligen att jag slipper några hemska komplikationer men hur ska man kunna veta det?

Vi har sagt att det inte har någon betydelse hur vi får vårat barn, biologiskt eller adopterat spelar ingen roll för oss! Men med alla mina sjukdomar så är det ingen idé att påbörja någon utredning just nu för adoption. Vi har iaf bra kötid så det är tur man har det iaf!

Jag vill göra allt nu! Jag vill inte vänta!

Jag börjar tänka på min svärfar, vilken underbar farfar han skulle ha blivit!

Han brukade b.la ordna med vattenballonger och massa annat bus när jag haft min systerson på besök hos oss. Han var så barnkär!

Det är dom här härliga minnena som får en att le mitt i all sorg..

Denna text florerar runt på facebook just nu, så fint:

Till minne av alla de cancersjuka som förlorade kampen mot sjukdomen och till ära för dom som fortfarande fortsätter kämpa.
Låt detta vara din status under en timma om du känner någon som har eller har haft cancer, eller om du bara vill påminna dina vänner om att livet inte är ............självklart och att vi bör värn a om varandra. ♥

Efter min älskades svärfars bortgång igår så har jag tänkt och grubblat så mycket om livet och döden.

Jag har alltid haft en väldig dödsångest i hela mitt liv..

När jag var liten och hamnade i koma, halvsides förlamningar pga. min diabetes så har jag haft sån ångest över döden.. Jag minns än paniken jag hade som liten när jag var ca 5 år och alla äckliga hallucinationer jag först fick innan jag blev förlamad..

När väggarna omkring mig i rummet kom emot mig och skulle krossa mig och min syster som satt och kramade om mig medans mina föräldrar gjorde iordning sockelösning som de skulle ge mig i ett försök att få upp mitt blodsocker innan det blev färd in till sjukhuset som vanligt..

Men igår ändrades min dödsångest till att döden är något fridfullt..

När jag såg min svärfar ligga där så stilla utan någon smärta längre så insåg jag att döden kan ibland vara något fint, att han äntligen är fri från all ångest och smärta.

Jag har aldrig reflekterat så om döden. Jag har alltid trott att döden är så hemsk och orättvis vilket den självklart också är. Men att få se min älskade svärfar död och se lugnet över honom gjorde mig också lugn.

Jag har alltid sagt till min man att han ska kämpa och göra allt för mig om jag ligger inför döden, att han ska ordna alla livsuppehållande maskiner som går att ha.. Men idag sa jag till han att blir jag lika dålig och sjuk som svärfar så vill jag att det ska gå fort, då är döden välkommen..

Den här låten med Thåström är så vacker.

Del av texten:

"Och från himlen trillar spik ner när vi ser dom gå.

Kanske tar dom han alltför tidigt...

Kanske borde han fått några fler år till

Eller är det just den frid han söker som han kommer få inatt

I vilket fall som helst ska han med dom hem till Himmelmora kam"