Nu i mars är det årsmöte i Göteborgs diabetesförening. (Scrolla ner till den 21/3 i kalendriumet för att läsa mer)

Gun Forsander kommer då att prata om barn och diabetes.

Hon brinner verkligen för forskningen för barndiabetes!

Hon är en väldigt duktig barndiabetes läkare, jag hade henne i ca 14 år som läkare när jag gick på barn och ungdomsmottagningen för min diabetes. (ok, det är jag som fått igenom mitt förslag på att få henne som föreläsare på årsmötet   ) Tänkte att vi måste nå ut till föräldrar med barn med diabetes mer.

Det blir lätt annars att det ofta bara blir föreläsare ang. komplikationer, fotvård mm och det är inte alltid så kul att lyssna till.

Årsmöte kanske inte låter så himla skoj men jag hoppas att ni funderar på saken eller kommer och lyssnar på Gun.

Tänkte skriva lite om när jag var liten och fick min diabetes.

Jag fick min diabetes som 3 åring. Jag drack extrema mängder och sprang på toaletten stup i kvarten. Jag hade även vart sjuk till och från.

Jag kunde t.o.m sitta på toaletten och ropa efter vatten har mina föräldrar berättat! Fatta vad törstig jag måste ha varit!

Väl inne på sjukhuset så konstanterade rätt snabbt att jag hade diabetes.

En chock och rejäl omställning för mina föräldrar och även min syster.

Mina föräldrar har berättat om vilken kamp det var för att ge mig sprutan varje gång. Dom var 3 personer i början för att lyckas ge mig insulinet.

Jag slogs, revs och ville inte bli stucken! Som tur är så har jag inga minnen av det! Jag hade t.o.m slutat pratat ett litet tag, kanske av chock eller för att straffa mina föräldrar?

Såna här engångs sprutor användes när jag fick diabetes.

Mina föräldrar fick dra upp insulinet inför varje gång. Fatta vilken tid det måste ha tagit, få bort alla bubblor mm.  

När jag fick insulinkänningar som barn så blev jag väldigt aggressiv, jag slogs och revs då med. Ville inte äta för att få upp det.

En gång fick min mamma frågan på sitt jobb om hon hade skaffat en kattunge..

-Nej det är bara min dotter som legat lågt i sitt blodsocker och vart arg..

Jag kan inte ha vart lätt att ha att göra med..

Vissa gånger så fick jag hallucinationer, det har jag skrivit lite om i ett inlägg förut, så det kan ni läsa här

Sen så fick jag glukagon sprutor när jag blev för dålig. Det är en spruta med "socker" om man inte får i personen som ligger lågt i sitt blodsocker något att äta eller om man har hamnat i koma.

När jag fick min diabetes så fanns det inga bldsockermätare för hemmbruk. Antingen så fick jag kissa i en burk så mina föräldrar fick ta en sticka för att kolla sockret i uriet eller så tog dom blodprov och tog blod på en sticka som skulle verka ett visst tag för att sedan dra bort blodet fort med en papperstuss för att sedan läsa av mot burken vad jag låg på.

Så tekniken har verkligen gått framåt!

Här nedanför är såna urinstickor:

Sen fick vi även testa att ha insuflons knappen

Det är som ett infusionssett precis som till en insulinpump bara att man inte har slang eller sånt till. Man sätter i insuflons knappen i tex. magen och låter det sitta där i ca 3-6 dagar. Alla injektioner tar du där i så då slipper du sticka dig med pennan någon annanstans!

Visst har man fått kämpa väldigt mycket mot sin diabetes i min barndom men som sagt så minns jag inte särskilt mycket. Det är nog mer mina föräldrar som har minnen från det.

Sen vill jag skriva att jag alltid blev så väl omhändertagen av all sjukhus personal under alla dessa år jag tillhörde barn och ungdoms avdelningen. Jag var stammis där inne så vi fick t.o.m förtroendet att få veta vart nyckeln till lekterapin fanns så jag fick vara där när jag ville   

Jag tyckte tom om att bli inlagd på sjukhuset sen! Men inte när det var akut men om vi skulle testa nya insuliner mm. Jag tyckte det var kul med lekterapin, alla servade mig och egen tv med video inne på mitt rum! Det var mycket för ett litet barn då! Så jag har många fina minnen från min barndom med min diabetes!

En till grej bara om ni orkar läsa mer?

Vi låg inne under en jul på lasarettet också så dagen innan julafton kom tomten till barnavdelningen! Jag minns fortfarande när jag fick paketet som innehöll en Cindy docka (typ barbie). Jag var så glad! Sen råkade det komma lite blod på Cindys klänning när en ssk tog blodprov på mig så det fläcken finns kvar på Cindys klänning än idag! (även om hon ligger nånstans uppe på mina föräldrars vind så vet jag när jag fick henne och varför den lilla blodfläcken finns på hennes klänning!)

Och tomten, han kommer fortfarande till min gamla avdelning varje jul! Så kul att läsa varje år i Dalademokraten att tomten kommer till barnen på lasarettet!